Bakgrund
Första vågens kvinnorörelse i Sverige ägde rum mellan 1880-tal och 1921. Men tankarna startade runt om i världen redan under franska revolutionen i samband med kampen för mänskliga rättigheter och allas lika värde. Feminismen som den var då fokuserade mest på förändringar i lagstiftningen som diskriminerade kvinnor, till exempel rättigheter som att rösta, utbilda sig, yrkesarbeta och kontrollera sin egen ekonomi. Man får inte glömma att kvinnor långt fram i historien har ansetts som omyndiga, och det var först 1865 som kvinnor överhuvudtaget kunde bli juridiskt myndiga utan att behöva ansöka om tillstånd av domstol. Myndighetsåldern för kvinnor var då 25, men det var inte förrän 1884 som den blev samma som för män, alltså 21. Andra revolutionerande förändringar i lagen som är värda att ta upp är till exempel när mannen förlorade sin lagliga rätt att slå sin fru, så kallad hustruaga. Denna rätt avvecklades 1864, men det skulle dröja ända fram till 1965 innan våldtäkt inom äktenskap blev olagligt. 1872 fick sedan gifta kvinnor rätt att bestämma över sin egen ekonomi och inkomst, detta var stor förändring eftersom gifta kvinnor tidigare, i och med mannens förmyndarskap över dem, inte hade haft någon rättighet att tillhandahålla, fördela och bestämma över sin ekonomi.
Vägen till rösträtt
Hur som helst så bildas 1903 Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt (LKPR), vars krav är rösträtt för kvinnor på samma villkor som män. Andra krav som ställs är att gifta kvinnor ska bli myndiga och att kvinnor ska kunna bli valda i politiska församlingar. Detta var naturligtvis inget som accepterades av alla, speciellt inte av män. Den rådande uppfattningen var att kvinnor är känslomässiga och moderliga medan män är förnuftiga och handlingskraftiga. Det var helt enkelt inte förenligt med kvinnans natur att ägna sig åt politik, tyckte många.
De argument som LKPR använde sig av var egentligen tre framträdande. Först och främst så hävdade man att rösträtt för kvinnor skulle bidra till ett “varmare” samhälle, vilket går ihop med den här uppfattningen om att kvinnor är mer känslomässiga än män. Skillnaden var dock att kvinnorna som stred för rösträtt ansåg det som en bra sak, som skulle balansera upp politiken från mannens “hårda” sätt att styra. Det andra argumentet för var att det också skulle leda till en medborgerlig rättvisa, helt enkelt att alla medborgare bör ha samma inflytande och att denna typ av rättvisa är väsentlig. Dessutom menade LKPR även att denna förändring skulle vara “för nationens skull”, eftersom även kvinnorna är en del av landet och således vill vara med och värna om det. Man tänkte att det skulle bidra till mer sammanhållning och gemenskap som nation, då alla får vara med och bestämma om sitt land.
Sen fanns det ju naturligtvis argument emot. Återigen trycker man på att kvinnor styrs för mycket av känslor och helt enkelt inte är anpassade för att ta bra beslut som man gör inom politik. Det fanns även en rädsla för att kvinnorna skulle försumma hemmet och barnen om de blir politiskt aktiva. Att de helt enkelt skulle bli för uppe i det politiska så att de glömmer bort sin roll av att ta hand om hemmet och sina barn. På den tiden var det ju faktiskt så att könsrollen för kvinnor såg ut så, medans männen förväntades ägna sig åt allting annat. Så vem skulle ta hand om hushållet om kvinnorna var ute och höll på med politik? Sedan ansåg vissa även att politik skulle förstöra kvinnors femininitet. En vanlig fördom om rösträttskvinnor var att de var okvinnliga, gapiga och fula och det gjordes även mycket karikatyrer om detta, givetvis av manliga motståndare. Även sympatiserande män hånades och ansågs vara omanliga och “styrda” av sina kvinnor.
Användandet av kulturella uttryck under rösträttskampen
Kvinnorna som kämpade för sin rösträtt använde sig av flera olika kulturella sätt för att uttrycka sin åsikt. Vi kan t.ex tydligt se detta användande och därmed dess vikt av att framstå kunniga, målmedvetna, intelligenta och lämpliga för mer makt i hur kvinnorösträttskongressen i Stockholm 1911 planerades och leddes. Klädkoden kvinnorna använde under kongressen, men även under kampen överlag, var vita bomullsklänningar likt bilden nedan visar. Det fanns flera fördelar med denna klädsel. Bomullstyget var både billigt och lätt att få tag på samtidigt som de följde det aktuella modet. Klänningarna kunde vara och var oftast i olika modeller, huvudsaken vara att de var vita. Den vita färgen symboliserar traditionellt sätt renlighet och moralisk dygd. Kvinnornas avsikt med detta val av färg var just att visa på seriositet, trovärdighet och ungdom. Ett annat syfte med att ha liknande klänningar var även ett sätt att visa på samhörighet, gemenskap och enighet för att åstadkomma massverkan. Målet för kvinnorna under kampen för kvinnlig rösträtt var att de skulle visa sin lämplighet och kompetens. Samtidigt var det självklart också viktigt att inte tappa värdigheten i att vara kvinna eftersom de genom att bli och bete sig allt för maskulint enkelt skulle kunna resultera i minskad respekt. Detta ständiga tvång att bevisa sin kunnighet och lämplighet visar också tydligt på det strukturella underläget gentemot männen.
Ett annat kulturellt uttryck som användes under kampen för kvinnlig rösträtt var musik och kampsånger. Mycket inspiration hämtades från andra länders kamper för rösträtt med Storbritannien i spetsen, och då såklart med suffragetterna i framkant. 1912 översattes därför rörelsens internationella hymn Women’s Battle Song som skrevs 1909 i London till svenska. Den svenska översättningen döptes till Kvinnornas sång vilken fungerade som en uppmaning till handling och strid.
Andra sånger som användes var Allmän rösträtt, Genom världen hör det klingar, Håll ut din tid och Svenska kvinnors medborgarsång. Syftet med att använda sig av musik och kampsånger var liknande klädkodernas syfte, musiken stärkte kampandan och den kollektiva identiteten. Men den användes också för att på ett lättsammare sätt, med musik och visuell symbolik, framföra budskapet.
Framställningen av kvinnor i medier 1911:
Om vi återigen går till rösträttskongressen år 1911, kan vi se i flera tidningar som återberättade händelserna hur kvinnorna framställs och vilka värdeord de beskrivs med. I tidningen Arbetet som publicerade flertalet artiklar 1911 inom detta område används artiklarna i ett återberättande syfte där det överlag lades mycket lite fokus på rösträttskvinnorna men av det som skrevs om dem beskrevs de som “upplysta, viljekraftiga, livliga, kloka och förtjusande”. I tidningen Dagens Nyheter (DN) från samma år märks samma syfte; intentionen var att återberätta och förtydliga. DN:s journalister beskriver där kvinnorörelsen som en “revolt mot männens oansvarighet och kvinnornas maktlöshet”. De beskrivs här med ord som livliga, ståtliga och storslagna för att nämna några. Idun som även den publicerade flertalet artiklar under 1911 rörande rösträttskampen och rösträttskongressen beskrev kampen som ett “könskrig” och skiljer genomgående det feminina och det maskulina åt. Där det feminina beskrivs som moraliskt, kraftfullt och etiskt liv och det maskulina som egoistiskt, flyktigt och flaxande. I de artiklarna tidningen Dagny publicerar samma år använder de sig av målande beskrivningar och förmedlande av solidaritetskänsla, kvinnan framställs här som stark och kvinnlig.
– politiska inriktningar i tidningarna osv
Kvinnornas situation i samhället förändras
Tillslut var Sverige det enda land i Norden som saknade kvinnlig rösträtt efter Danmark där det infördes 1915. I Finland hade det införts redan 1906, och landet var då det första i Europa som genomgick förändringen. 1919 infördes det äntligen även i Sverige och kravet om att gifta kvinnor ska bli myndiga uppfylldes även det. Det hade tagit 17 år av hårt arbete från LKPRs sida och segern firades ordentligt. Kerstin Hesselgren som var liberal politiker blev den första kvinnan att väljas in i riksdagens första kammare år 1922. Till en början var endast 5 av 385 ledamöter kvinnor, vilket alltså motsvarade 1%. Med andra ord betydde rösträttsreformen inte en omedelbar förändring. Det fanns fortfarande fördomar om att kvinnor inte var lämpade för att styra, och de kvinnliga politikernas ideer tystades snabbt ner i riksdagen. Trots rösträttsreformen skulle kvinnorna fortfarande få kämpa för det politiska inflytandet.
Vad hände sedan?
Framställningen av kvinnor och rösträttskampen i samtida medier 1921:
Tidningen Arbetet såg även 1921 till att publicera artiklar om den kvinnliga rösträtten och kvinnornas första val. Det beskrevs som “kvinnornas val” och syftet var fortfarande att återberätta och förtydliga men även att uppmana kvinnor att rösta. I DN skrevs artiklarna om den kvinnliga rösträtten 1921 i syfte att upplysa kvinnorna om deras nya rättigheter och skyldigheter samt om valet i allmänhet. Männen framställs av DN som sakkunniga och säkra medan kvinnorna beskrevs som livliga, pigga, säkra och tillfredsställda. Tidningen Idun som 1911 beskrev rösträttskampen som ett “könskrig” skrev några artiklar om valet 1921 men började (återigen) lägga mest fokus på hem och hushåll och tips relaterade till dessa. Rösträttskvinnorna och politiska kvinnor nämns med civilstånd. Tidningen Dagny, som jag nämnde vid medierna och dess framställning 1911 har till 1921 bytt namn till Hertha, betonar inte längre rösträttskvinnornas utseende och kvinnlighet. De nämns vid namn, inga pronomen eller civilstånd anges. I artiklarna skildras kvinnornas nya rätt till att rösta inte som något märkvärdigt överhuvudtaget. En annan sak som förändrats i hur Hertha (Dagny) upplyser om rösträtten är att nästintill inga bilder används i deras artiklar 1921.
Knyt an till kvinnans ökade möjligheter vilket påverkar klädsel/frisyr
Kvinnor började klä sig i mer löst sittande kjolar och klänningar, de oskrivna lagarna om måtten för kjolens längd ändrades och det var nu mer accepterat att bära kjolar som slutade strax ovanför knäna (tidigare sträckte sig kjolen till anklarna). Den sk. byxkjolen som kom på 1920-talet underlättade för kvinnor som hade börjat ägna sig åt tidigare ‘manliga’ aktiviteter, såsom cykling, tennis och skridskoåkning. Korta frisyrer (“bobbat” och “shinglat” hår) blev modernt, till stor del på grund av att längre hår var olämpligt vid arbete i industrier. Även skjortor och kavajer blev allt vanligare att bäras av kvinnor. Men, såklart var det inte rösträtten ensam som satte förutsättningarna för dessa förändringar och det var inte heller på alla sätt accepterat. De kvinnor och flickor som bar mer ‘maskulina’ kläder (t.ex skjortor, kavajer, långa byxor) blev ofta kallade pojkflickor, om inte maktgalna. Den tidigare diskuterade kvinnligheten som var en stor del i kvinnans respekt fanns alltså kvar även om mer och mer av det ‘maskulina’ blev accepterat att användas och bäras av kvinnor. (Det tog ända till 60-talet innan det blev fullt accepterat att bära långbyxor som kvinna). En av anledningarna till denna förändring kan alltså vara att den kvinnliga rösträtten förde med sig en annan syn på kvinnor, man såg dem mer som jämlikar.
Slutsats
Vi kan alltså efter den här fördjupningen se att rösträttskvinnorna använde sig av olika sätt för att få fram sitt budskap, som t.ex med hjälp av sånger och mode. Det var alltså inte bara genom plakat och demonstrationer som de nådde ut till sin publik.
Vi kan också konstatera att normerna i samhället för vad som är “manligt” och “kvinnligt” förändrades i och med rösträtten. Idag, till skillnad för 100 år sedan är det inget märkvärdigt för en
kvinna att bära långa byxor eller skjorta och kavaj. Men även under kortare tid kan man se denna förändring. Om vi jämför tidningsartiklarna som publicerades 1911 respektive 1921 så syns där en förändring vad gäller framställningen av kvinnor. 1911 var beskrivningar om rösträttskvinnornas civilstånd, utseende och kvinnlighet inte ovanligt medan det, endast 10 år senare, inte användes (i de flesta fall) varken civilstånd eller pronomen utan oftast bara namn när kvinnorna porträtterades. I åtanke vid jämförelse med dessa artiklar bör man ha om tidningarnas politiska inriktningar. Kortfattat var; Idun en veckotidning med “den borgerliga familjens allmänbildade kvinna” som målgrupp, där Elin Wägner (en av de framstående rösträttskvinnorna) som redaktionssekreterare. Arbetets politiska inriktning är socialdemokratisk, och deras artiklar därefter. Tidningen Dagny (som senare blev Hertha) bildades av Fredrika Bremer Förbundet (FBF) (Sveriges äldsta kvinnoorganisation) och var även partipolitiskt och religiöst obunden. Dagens Nyheter var under den undersökta tiden frisinnad/liberal. Denna jämförelse kan därför bli ganska ensidig med tanke på att de undersökta tidningarna allihop lutar mot samma håll politiskt (då liberal i början av 1900-talet inte är samma definition som liberal idag).
Avslutningsvis så är det nu 100 år sedan kvinnor för första gången fick rösta. Kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige var mycket lång, berörde många och banade även väg för andra rättigheter som vi idag tar för givet. Idag är vi vana vid att även kvinnor sitter på makten (även om Sverige inte haft någon kvinnlig statsminister än), och kvinnor är näst intill jämlikar, men vi är ännu inte riktigt i mål. Det finns givetvis fortfarande de som anser att kvinnor har mindre kompetens när det kommer till politik, högre positioner och ekonomi. Idag är det dock en självklarhet (för de flesta) att kvinnor är kapabla och tillåtna att tillhandahålla pengar och själva få lön för det arbete de utför. Rösträtten och därmed fler kvinnor i politiken och i riksdagen ledde såklart till att fler frågor inom jämställdhet blev verklighet. T.ex kom 1946 ett krav, främst från kvinnornas sida, att lön ska betalas ut efter arbete och inte kön, även om det tyvärr fortfarande inte är verklighet då kvinnor inte sällan får lägre lön än män.