Mecenat
En mecenat stöttar olika kulturyttringar och olika konstnärer och verksamheter genom ekonomiskt stöd eller andra medel. Både privatpersoner och organisationer kan anses som mecenat. En mecenat stödjer kultur ofta pga ett stort kulturintresse men också för att i gengäld uppmärksammas av mottagaren genom t.ex utsmyckningar på städer och slott, eller självporträtt. Under denna process sker även ett utbyte av status.
Gaius Maecenas:
Det är ifrån handlingarna av Gaius Maecenas, född ca 70 f.kr, död cirka 8 f.kr, som ordet mecenat härstammar. Han var romersk statsman och politisk rådgivare till kejsaren Augustus. Han var själv författare men gjorde sig känd för att ha uppmuntrat och stöttat många av dåtidens kulturpersoner som t.ex Vergilius, Horatius, Propertius. Han var djup uppskattad och omtalad i hans kretsar och har fått verk dedikerade till sig av både Vergilius, och sen även Horatius, som han introducerades till av just Vergilius och senare gav fullt ekonomiskt stöd för sin verksamhet.
Mannen Thiel:
Mecenater har alltså funnits i historien länge, och de har varit livsviktiga och en stor anledning till konstnärers överlevnad och framgång. Detta finns det flertaliga exempel på. Ett väldigt lokalt sådant exempel är Ernest Thiel; en norrköping född stor kulturperson. Den Ernest Jacques Thiel vi känner föddes som Ernst Jacob Thiel 18 augusti 1859 av den belgiskt härstammande maskiningenjören Jean-Jacques Thiel. Genom en framgångsrik karriär blev han vid sekelskiftet Sveriges rikaste man. Han började sin (“klassresa” och) framgångsrika ekonomiska karriär redan vid 15 års ålder då han skickades till Hamburg av sin far för att praktiktjänstgöra vid Norddeutsche bank. Efter hans återkomst i Sverige blev han anställd vid Stockholm Enskilda Bank där han kom att bli vän med ägarens äldste son Knut Agathon Wallenberg. Genom goda kontakter och en stark drift nådde han stor framgång. Under hans tid arbetade han vid ett flertal banker, utöver de tidigare nämnda, arbetade han också vid bl.a. Louis Fraenckel & CO, Harnösansbanken. Vid Harnösansbanken gjorde han sin första stora finans operation som ledde till ytterligare framgång med höjd lön och inflytande i bankir-världen. Med stor prestige och inflytande i Stockholms övre kretsar, var han delaktig i skapandet av Saltsjöbaden; en exklusiv villa- och badort vid Östersjökusten i Stockholm. På Saltsjöbaden var han bland de första att uppföra egna villor, tex Villa Bikupan som var familjens sommarnöje och står kvar än idag. En annan byggnad Thiel lät uppföra var Villa Eolskulle på Djurgården som var hem åt familjen under hustrun Signe. Här förvarade Thiel sin imponerande konstsamling, bestående av flertalet högt värderade konstnärer, såsom bl.a. Bruno Liljefors, Carl Larsson, Anders Zorn och Edvard Munch. Utöver detta lät han tex ha sitt porträtt uppmålat av Eugene Jansson, Carl Larsson och Edvard Munch. Ernest Thiel hade ett stort intresse och ett skarpt öga för konst. En typ av mecenatskap som Theil använde sig mycket av är att beställa verk av konstnärer. Det kan skilja sig i hur mycket konstnärligt inflytande mecenaten vill ha, och där finns även en debatt om hur mycket inflytande privatpersoner borde ha. Theil verkar dock inte haft en vilja att påverka det estetiska hos konstnären, utan tagit på sig rollen som ekonomisk finansiär istället. Han beställde verk från konstnärer han var nära med privat, eller som vars verk han tidigare visat uppskattning för. Han ville framhäva konstnärernas egenart och lät dem bestämma själva hur verket ska se ut. Han beställde verk för att stötta deras fortsatta verksamhet, och ställa ut deras konst. T.ex skrev han detta i ett brev till Munch angående utformningen av Nietzsches porträtt: ”Porträttet får Ni måla alldeles som Ni vill, … Jag har sedan länge haft en speciell sympati för Er konst och om Ni riktigt känner lust för denna uppgift, så vet jag, att ni kan lösa den på ett sätt, som ger mig hvad jag önskar.”
En anledning till att Theil inte villa ha mycket inflytande är dock troligen för att han delade samma åsikter som de konstnärer han beställde av. Det fanns en tillit mellan konstnären och mecenaten, av de hade samma konstnärliga ambitioner.
Med anledning av den stora deflationskrisen 1920-1922 gick Thiels stora ekonomiska kapital ned i värde, och året 1924 tvingades han på grund av stor skuld sälja av Villa Eolskulle med dess innehållande konstsamling till staten. Idag står Eolskulle kvar i form av ett museum vid namn Thielska Galleriet. 1947 dog han, 87 år gammal, med endast en bråkdel av den förmögenhet han lagt under sig under sin livstid.
Myten Gertrude Stein:
En annan kulturperson som under 1900-talet verkade som viktig mecenat var Gertrude Stein. Hon föddes i Allegheny, Pennsylvania, USA, yngst dotter bland fem syskon, till de judisk-amerikansk föräldrarna. Som liten reste familjen Stein omkring mycket, bl.a. i Europa där Gertrude lärde sig flera andra språk innan de flyttade tillbaka till Amerika och hon lärde sig engelska. Hon mötte alltså den europeiska kulturen tidigt, och denna gav ett starkt intryck; Gertrude har uttryckt att hon sedan liten haft stora ambitioner för hennes ambitioner och sade att“”jag alltid ville bli historisk nästan från när jag var en bebis, det var så jag kände kring det hela…” Inom åren 1888 och 1891 förlorade Gertrude båda hennes föräldrar, och hennes äldsta bror blev vårdnadshavare för de fyra yngre syskonen. Trots Gertrudes konstnärliga läggning studerade hon i tidiga år medicin och strävade efter att jobba som psykolog. Men examen avslutade hon aldrig, spekulationer finns kring att en misslyckad romans med May Bookstaver, som hon själv senare skrev om. Hur det än föregick sig, så lämnade den 30 åriga Gertrude Stein nu amerika och flyttade till Paris. Det stora arvet som hennes föräldrar lämnat efter sig, och den goda relationen till hennes syskon; gjorde det möjligt för henne att lämna allt och följa passionen till kulturmetropolen Paris. Till en början levde hon tillsammans med sin äldre bror Leo, som tog väl hand om henne; Gertrude sade “Det är bra att om du är minsta flickan i en familj att ha en bror som är två år äldre, för det gör allting till ett nöje för dig. Du går överallt han går, och gör allt han gör, medan han gör allt för dig; vilket är ett bekvämt sätt att få allting att hända för dig.” Syskonen levde väl tillsammans med brodern Leos avsikt att bli konstkritiker började de två samla på konst i deras hem på 27, rue de Fleurus. Gertrude blev värdinna för de lördagssalonger som lockade till sig idag högt anmärkningsvärda namn såsom bl.a. Picasso, Matisse och Gris. Det var till syskonen Steins förtjänst som dessa konstnärers framgång grundade sig. Genom att ställa ut nya aspirerande konstnärers verk, hjälpte syskonen dessa konstnärer att få inflytande och status i Paris konstvärd. Även Gertrude, likt Thiel, lät ha hennes porträtt uppmålat, vilket stöttade konstnärernas karriär då hon var väldigt inflytelserik. Särskilt Picasso har mycket av sin framgång att tacka Stein för. Förutom att hennes mecenatskap och salonger gav en chans för de konstnärer dem ställde ut, var det även ett sätt för syskonen att höja sin position i kultursamhället Paris. Genom salongerna fluorerade Syskonen Steins liv, i några år åtminstone. 1907 träffade Gertrude Alice B Toklas, en annan rik amerikansk judinna; och romansen uppstod. Gertrude Stein och Alice B Toklas levde tillsammans resten av livet, och de bröt grund som ett öppet lesbiskt par. Förutom själsfrände och livskamrat var Alice B Toklas även Gertrudes sekreterare och amanuensis, och stundom musa. Gertrude Stein var alltid väldigt säker och självgod i sitt eget författande, hon kallade sig själv geni och avfärdade all kritik om att hennes författarskap inte skulle hålla den höga standard hon själv upphöjde den till. Inte förrän publikationen 1933 av Alice B Toklas Självbiografi fick hennes författande positivt bemötande av publiken och allmänheten. Trots detta hade hon status som författare inom hennes kretsar och i hennes salonger samlades förutom konstnärer även många författare. Bl.a. stora författarnamn erbjöd hon Ernest Hemingway råd på hans skrifter, även om han i många fall faktiskt klarade sig bättre utan hennes korrigur; som ofta visade sig sälja som bäst och vara anledningen till hans stora popularitet. Gertrude Stein nådde nya nivåer på hennes beröm genom hennes författande och påverkan på utvecklandet av den nya modernistiska strömningen i litteraturen. Men den idyll som varat i Gertrude Steins tillvaro kom att upphöra iochmed den nyfunna kärleken till Toklas. Brodern Leo tyckte nämligen inte om Toklas, och syskonen kom att splittras. De flyttade isär och konstsamlingen de lagt under sig delades upp mellan de två. Under första världskriget fortsatte Gertrude och Alice att tillhandahålla en mötesplats för modernister i Paris, men arbetade också för att hjälpa krigs ansträngningarna. 1934 reste Stein till amerika, och hennes författarskap utvecklades ytterligare, från det kända citatet “a rose is a rose is a rose” till stor inflytelse på framgångsrika författare till att skriva operor i Chicago. Andra Världskriget satte stora spår i Europa och världen över, detta gällde alltså även för parisk kulturliv och Gertrude Steins liv, särskilt som en förespråkare för modernismen. Trots att Gertrude och Alice levde ett liv under strålkastarna som judiska, lesbiska, intellektuella, amerikanska och feministiska kom de undan nazisternas våld under ockupationen 1940 – 1945, tack vare välanslutna vänner. Till exempel inkluderade borgmästaren i Culoz inte dem i listan av medborgare som överlämnades till nazisterna. Efter världskriget debuterade Gertrudes andra opera och hon hade planer att flytta tillbaka till amerika för att fortsätta sin verksamhet, men då fick hon besked om en obrukbar cancer, och Gertrude Stein dog den 27 juli 1946.
Jämförelse:
När vi nu tittat närmare på två historiska exempel av mecenater, finns det en del frågor vi kan dra slutsatser kring. Det går inte att förhålla sig till dessa personer utan att analysera de frågor som utgör personernas identitet. Viktiga aspekter av en persons identitet är socioekonomi, kön, etnicitet och sexuell läggning. Eftersom de var samtida med varandra, kan vi även ställa dessa frågor i relation till den tid de levde.
Ernest Thiel hade fördelen att vara en vit cis man Att, som Thiel, vara etnisk vit och cis man i denna tid, var uppenbart en klar fördel.
-när man talar om kulturpersoner, måste några faktorer som ens möjliggör för dessa personer att ägna sig åt kultur, tas i aktning. Dessa rör huvudsakligen identitetsmarkörer, och har bl.a. med socioekonomiska, etniska, med kön, och med sexuell läggning att göra. Alla de aspekter som utgör en person och dess privilegier i världen. Dessa går också att jämföra våra huvudpersons-mecenater utifrån. -bakgrund/uppväxt; båda välbärgade
-hur ägnade de sig åt kultursponsring? hur sponsrade dem konstnärer (thiel mer fri i tyglarna, gertrude mer sträng och ratande)
-hur såg deras egna kulturintresse ut?
– hur ser deras arv för kulturvärlden ut idag? vilka spår de har lämnat.
Motiv för kultursponsring:
Mottagare och sponsorerna har olika motiv för kultursponsring, och de har i grunden förblivit de samma under tidens gång. Det handlar mycket om ett utbyte av pengar och status. Konstnärer eller verksamheter söker ekonomisk stöd och resurser för att driva sina projekt. De lyfts också upp av att bli erkända av en annan person med status, i detta fall mecenaten, och utvidgar sitt kontaktnät för vidare stöd. Lyfta upp konstnären kan välgöraren göra på flera olika sätt. Det är frekvent att ge direkta bidrag eller att sätta upp stipendier riktade åt konstnärer. Samling av verk är också en typ av mecenatskap. Många mecenater var även samlare, och orden hänger starkt ihop, även om de inte riktigt har samma innebörd. En samlare väljer noggrant och erfaret ut det den vill inkludera i sin samling, och på de sättet stöder konstnärer ekonomiskt. Även här tar konstnären emot en viss status av att vara inkluderade i vissa personers samlingar.
Mecenaten själv kan också få diverse saker i gengäld för deras sponsring. Under historien har just avbildande konstnärer uppskattats mer än t.ex poeter eftersom de direkt kunde bidra med något till mecenaten. De kunde måla ett porträtt, vilket är ett klassiskt exempel på kultur som uttryck för rikedom, eller bidra med varaktig utsmyckning av städer eller slott osv. Men även här var de ett utbyte av status. Att omge sig själv med bildade människor, i detta fall kulturpersonligheter, har alltid setts som något positivt och man anses direkt som mer bildad själv. De använder kulturpersonen för att stärka sin image och sin identitet.
De enda motiven för kultursponsring hör dock inte ihop med det du kan erbjudas i gengäld, utan det är främst människor med starkt intresse för kultur som blir mecenater. Människor som har en vilja att främja kulturen och hjälpa de konstnärer de finner tilltalande.
Kultursponsring under förändring:
Runt 1930 skedde både ett kulturellt och ett politiskt maktskifte. Pga den dåvarande ekonomiska krisen vände sig konstnärer till staten för råd och till följd av detta inrättades Statens Konstråd 1937. Socialdemokraterna hade makten, och i deras idé om det svenska folkhemmet fanns tanken att fylla landet med god konst till alla. Ansvaret för konstnärers ekonomi och arbetsförhållanden förskjöts från den privata till den offentliga sektorn, och i de nordiska länder kom under 60-talet statlig kulturpolitik. Med detta var de privata mecenaternas tid långt förbi. För att citera Gustaf Näsströms artikel i Stockholms-Tidningen år 1953 ”Mecenaterna tituleras inte längre direktör eller disponent – han heter LO och han vet vad honom åvilar. Dit hör att vara inte bara generös utan också radikal.”
Idag har vi andra yttranden för kultursponsring, men det privata börjar på senare år komma tillbaka. En typ av modernt mecenatskap är privata konsthallar. Konsthallar som byggs av privata initiativ och helt eller delvis finansieras av privata medel från personer eller stiftelser. Dessa konsthallar ställer ut konst från privata samlingar, eller utställningar med etablerade eller mindre uppmärksammade konstnärer och ger människor en möjlighet att presentera sin konst. De ger även samhället en möjlighet att ta del av denna konst. Exempel på dessa privata konsthallar är Bonniers konsthall eller Sven Harry Karlssons konstmuseum. I denna typ av mecenatskap gynnas dock även välgöraren tydligt. Man bildar ett permanent monument dedikerad till mecenaten, dess konstsamlingar, och dess generösa handlingar.
En annan typ av kultursponsring som är framgående idag är stipendier. Stiftelser, föreningar eller privatpersoner delar ut stipendier till olika typer av konstnärer. Det fördelas ut pengar, eller annat, för att konstnärer ska kunna driva sin verksamhet, men ofta får även konstnären möjligheten att visa upp sitt konstverk i olika utställningar, konserter osv. (I utbyte mot att mecenaten/sponsoren associeras med konstnären/verket, i form av någon slags logga eller namn i krediten)
Ett exempel på dessa moderna typer av mecenatskap är Bonniers konsthall, och Maria Bonnier Dahlin stiftelsen. De grundades båda av Jeanette Bonnier, till minne av hennes bortgångna dotter, Maria. Stiftelsen delar ut ett stipendium var år där konstnärerna får ett pris på 100 000 kr och även får ta del i en utställning på Bonniers konsthall. Då har den privat grundade stiftelsen, som hyllning till dottern och som välgörande för konstnärer, bidragit med betydande ekonomiskt stöd, gett status till konstnärerna genom att de mottagit ett så prestigefyllt stipendium, och gjort deras konst tillgänglig för allmänheten.
Mecenater; Kulturens Sponsorer:
Utan mecenater skulle många av de traditionella kulturartefakter- och uttryck som vi idag räknar så självklart med, vara borta. Det är som sagt livsviktigt för konstnärer med hjälpen från mecenater från olika håll för att kunna försörja sig. Utan de ekonomiska bidrag och allmänna mentorskap de erbjöd, skulle många vara av dagens kända konstnärer aldrig ha överlevt, eller kunnat ägna sig åt sin passion.